Ibland känner jag för att nyansera diskussionen och Enterprise 2.0 är ett område där eventuella negativa konsekvenser hittills fått ganska lite uppmärksamhet.

Visst, informationsdirektörens eller andra ledares påstådda rädsla för att ”mista kontrollen” nämns ibland. Men det är ju inget problem i sig utan bara en attitydfråga (och jag tror dessutom att den rädslan snabbt blir mindre och mindre).

Computerworld skriver däremot om den verkligt mörka sidan av Enterprise 2.0. De tar upp en del (trots allt kända) orosmoln. För lite tid att tänka, koppla av när vi hela tiden ska vara på och engagerade är ett. Risken att känna sig isolerad när allt fler samarbeten och kontakter sker online i stället för vid fysiska möten är ett annat orosmoln.

Risken med självutnämnda experter

Mest intressant tycker jag att deras tredje farhåga är. Jag har själv mött frågeställningen och jag är inte säker på att det — ännu — finns något bra svar på den: Hur säkerställer man att det är rätt människor som engagerar sig, som hörs och blir tongivande?

”The real experts might not be doing all the talking in these communities,” [...] ”The experts might want to be working in their labs or working with customers, and they aren’t posting all the time. Just because someone is posting doesn’t mean they’re an expert and everyone should be taking their advice.”

Den sociala kontrollen. Massans visdom kanske. Svaret ligger där någonstans. Men klockrent är det inte och detta är något vi behöver hitta mönster kring för att få rätt.

En dos positivism

Jag gillar ju Enterprise 2.0. Så låt mig inte lämna dig här med bara en massa mörka nyanser. Du får en rejäl portion ljusa bilder när du läser Oscar Bergs sammanställning av slogans för Enterprise 2.0.

En text från Webbrådgivaren Fredrik Wackå. Läs mer om intranät, webbstrategi och webbredaktör.

En hel del tycker Six Revisions. Och deras tanke är vare sig ny eller unik. Spel och spelteori har länge intresserat exempelvis interaktionsdesigners.

Om jag inte är helt fel ute brukar en ”progress bar” (det vill säga visuellt synliggörande av hur långt jag kommit) sägas ha rötter i spelvärlden. Det som LinkedIn gör för att uppmuntra nya användare att jobba aktivt med sajten ger utan tvekan spelassociationer: ”X % profile completeness”.

Six Revisions pekar däremot på ännu tydligare spelkopplingar, likt dem vi känner igen från positionsbaserade tjänster som Foursquare. Det handlar till exempel om att samla poäng, förtjäna virtuella utmärkelser eller kännetecken. Vilken är nyttan för dig och din sajt? Följande, menar de:

• Mer trafik, mer aktiva besökare
• Ökad lojalitet (eller ”stickiness” som de säger, men jag avskyr det begreppet och sättet att tänka)
• Billigare än traditionella lojalitetsprogram
• Ökad tillfredsställelse med sajten

Något för dig? Kanske värt att fundera på åtminstone.

En text från Webbrådgivaren Fredrik Wackå. Läs mer om intranät, webbstrategi och webbredaktör.

Positionsbaserade tjänster (Location Based Services) är konceptuellt enkla. Din telefon vet ganska exakt var du är. Alltså kan du få budskap baserade på din position eller leta efter service där du är. Du kan också berätta var du är med en knapptryckning på mobilen, det vill säga det som kallas ”checka in” på en plats.

Tjänsterna har funnits ett tag och fått engagerade anhängare och en del kanske oväntade möjligheter.

Detta fick mig att tänka på alla de workshops jag haft kring intranät där någon sagt ”det skulle vara bra att kunna se vem som besöker kontoret idag”. Så gott som alltid slås tanken ner av en kollega som säger ”ja, och vem skulle sköta det?”. Invändningen är relevant. Affärs- eller verksamhetsnyttan är inte så uppenbar att man kan be en receptionist ägna flera timmar om dagen åt sådana uppdateringar.

Men om man flyttade över Foursquare/Gowalla(-liknande tjänster) till intranätet? På samma sätt som Twitter födde Yammer? Känner du kanske till någon som redan gjort det?

Jag säger inte att det vore enkelt. Det finns en del parametrar att ta ställning till.

• Ska alla besökare kunna checka in eller bara sådana som jobbar på företaget?
• Bygga en egen applikation eller på något smart sätt utnyttja de tjänster som finns?
• Räcker positioneringen internt eller finns det ett djupare informationsbehov? Skulle en positionering funka för sig själv eller kräva kommunikationsmöjligheter, exempelvis en mikroblogg?

Och framförallt – vad skulle nyttan vara? Jag har inte svaret. Men behovet uttrycks onekligen. Och finns det ett behov som är ekonomiskt försvarbart att möta uppstår inte sällan oväntade användningsområden.

Tänk dig ett produktutvecklingsmöte på ett svenskt HQ för ett globalt företag. Diskussionen kommer in på något som alla närvarande är osäkra på och som därför måste testas mot fokusgrupper i Sydamerika. Samtidigt är en trainee från Chile-kontoret på plats, visar det sig, och ett snabbt möte ger djupare kunskap och en bättre upplagd fokusgrupp. Eller så får jag äntligen chans att säga hej till den där kollegan som jag mejlat med i några år. Eller…

En text från Webbrådgivaren Fredrik Wackå. Läs mer om intranät, webbstrategi och webbredaktör.

Det är ett citat av koncernchefen Alf Göransson i CS Jobb som får mig att studsa till:

”Intranät tenderar att snabbt föråldras – men med vår nya struktur hålls informationen levande.”

Nu känner jag inte Alf. Jag vet inte om han faktiskt sagt så och det kan lika gärna vara en okunnig reporter på Computer Sweden som putsat till slutcitatet. Men inställningen är inte unik, därför är den intressant. Senast i förra veckan besökte jag ett stort företag där intranätprojektet utsattes för samma typ av påstående — ”gör vi allt socialt blir allt bra” ungefär.

Om vi börjar med citatet ovan är det en klassisk sammanblandning av äpplen och päron.

Intranät blir inte föråldrade för att de är intranät. De faller samman för att det saknas styrning, ledning och en fungerande livscykel för innehållet. Och sociala intranät blir inte levande bara för att de är sociala utan om de lyckas skapa engagemang. Observera ordet ”om” i förra meningen. Om de lyckas skapa engagemang, inte för att de lyckas skapa engagemang. För det gör de inte alltid — och det är framförallt en kulturfråga.

I ett större perspektiv handlar den här typen av uttryck, som hos företaget jag besökte, om en oförmåga att skilja på olika typer av innehåll. Mark Morrell har sammanfattat det bra. För BTs del arbetar han med fyra olika typer. Fyra slags innehåll som alla kan behövas, som alla kan tillföra värde och som alla kräver olika riktlinjer och förhållningssätt.

• Formellt innehåll
• Gruppinnehåll
• Massans innehåll (”crowd”)
• Personligt innehåll

Inget företag skulle vilja avstå från att publicera interna nyheter från ledningen. Det är formellt innehåll, typiskt för det traditionella intranätet. Till det kan vi lägga personligt innehåll, det vill säga kommentarer, men vi skulle aldrig klara oss med bara kommentarer.

Det är superbra om alla anställda får bidra till affärsutvecklingen i en jam-session, vilket är ett exempel på bland annat massans innehåll. Men vi skulle aldrig låta alla peta i formellt innehåll som affärsplanen.

Beslutad kvalitetscertifierande dokumentation och policies är affärskritiska. Dem kastar vi inte in för torktumling i en projektplats. Däremot kan arbetet med att leva upp till dem stödjas av till exempel en hållbarhetsblogg. Och så vidare.

Det är inte antingen eller. Det traditionella intranätet räcker inte till. Men det sociala intranätet räcker inte heller till. Den som använder rätt angreppssätt för varje syfte är den som bygger framtidens intranät.

En text från Webbrådgivaren Fredrik Wackå. Läs mer om intranät, webbstrategi och webbredaktör.

Detta är åtminstone slutsatsen som forskaren och konsulten Martin Böhringer drar, efter att 2008 ha skrivit en av de första vetenskapliga betraktelserna av fenomenet mikrobloggar och därefter arbetat med företag som infört detta enkla informations- och dialogstöd.

Böhringer har sett två företag där mikrobloggen i princip ersatt e-post. De korta uppdateringarna har där blivit en central informationskälla och bidragit till att skapa öppenhet och uppmärksamhet. Men har har också sett ett företag där folk vägrar att skriva själv. De läser några få entusiasters uppdateringar men tillför inget. Hans poäng är att det också är ok.

…this is also a valid and perhaps good outcome of a microblogging project. You cannot force users to adopt microblogging in a certain way. Therefore, introducing microblogging to an organisation has to be seen as an infrastructure project like installing phones and email.

Idag är det ju många som twittrar på webben (nåja, så många är det inte men ändå) och det är lätt att spontant överföra det vi ser där till intern användning. Men det tycks Böhringers erfarenheter — och andra fallstudier — tala emot.

…organisational usage of Twitter-like tools is different from its public examples. People concentrate on work, coffee-tweets are seldom. Trust is very important as are rights management, ease of use and management support. People use more formal language to what they would use on Twitter and focus on ”their” topics.

Det vi än så länge sett, dock, är väldigt basal användning. Och frågan är om mikrobloggarna kommer att utvecklas, stagnera eller ens överleva? Jag delar Böhringers uppfattning att mikrobloggarna i sig, eller dagens lösningar, kanske försvinner — men de har infört viktiga beståndsdelar på arbetsplatserna.

What we can say for sure is that principles introduced by microblogging will move into existing information systems. Following/unfollowing, hashtags and status updates will be an important part of our expectations towards new social software, whether the future will call it microblogging, activity streams, feeds or something else.

En text från Webbrådgivaren Fredrik Wackå. Läs mer om intranät, webbstrategi och webbredaktör.

Offentlighetsprincip, diarieföring, vem får representera en kommun…? För oss som länge haft diskussioner med offentlig sektor om vilket värde sociala medier skulle kunna ha i deras verksamhet har osäkerheten märkts tydligt.

Därför är det bra att SKL nu ger ett slags klartecken — och framförallt att de är så tydliga. Det är fritt fram för sociala medier säger de.

Ståndpunkten är inte unik. Det finns ju många kommuner som twittrar, facebookar, bloggar och som länge haft innehåll på andra sociala sajter. De har uppenbarligen dragit samma slutsats. Men i avvaktan på konkreta prövningar är detta sannolikt det mest trovärdiga besked kommun- och landstingssektorn kan få kring vad som faktiskt gäller.

För den som är intresserad av de juridiska detaljerna rekommenderas SKLs juridiska PM (pdf). Annars är deras checklista det bästa sättet att förstå under vilka (ganska enkla) förutsättningar som klartecknet gäller. En liten sammanfattning:

• Klargör att en kommun- eller landstingsanställd använder sociala medier som just anställd genom ett beslut.
• Det ska finnas en förteckning över vilka sociala medier som används.
• De sociala sajterna ska dokumenteras en gång i halvåret eller inför stora förändringar.
• Brottsligt material ska tas bort. Sekretessbelagda uppgifter får inte förekomma.

En text från Webbrådgivaren Fredrik Wackå. Läs mer om intranät, webbstrategi och webbredaktör.

I varje fall är detta bilden som beskrivs av rediff, en sajt jag inte känner till sedan tidigare. Men det verkar vara en extrem situation på Infosys, ett IT-företag baserat i Indien med 100.000+ anställda världen över. Och allt började med en god tanke.

The company’s effort to tame the disgruntled employees, who were earlier venting their anger in public forums and some social networking sites like Facebook, Twitter and YouTube, by giving them a blogging platform on its intranet, seems to have back-fired.

Missnöjet grundas bland annat i att Infosys utsetts till ”Bästa arbetsgivare” av Business Today. De anställda kände inte igen sig…

Det vore mänskligt och begripligt om HR-chefen bara avslutade all sin dialog. Men det vore knappast konstruktivt. Bloggarna och en delsajt som heter ”My Voice” förefaller, enligt intervjun, också ha ett fortsatt ledningsstöd. HR-chefen:

They (employees) are saying we are going to participate in every decision which impacts us. We have opened the window for them to air their opinions and views on these platforms.

Kanske är det för att de måste, för att diskussionen inte ska ske på Facebook. Kanske är det för att de förstår att missnöjet inte blir mindre bara för att det inte syns. Jag har ingen aning om hur tankarna gått. Men att våga tro på öppenheten trots att det behövs 6 personer för att putsa av de värsta överdrifterna är imponerande.

En text från Webbrådgivaren Fredrik Wackå. Läs mer om intranät, webbstrategi och webbredaktör.

Det som Nike skapat i den interna CSR-/hållbarhetssajten ”the We Portal” är intressant i sig. CSR i Praktiken beskriver en mycket mogen social tjänst där medarbetarna kan engagera sig i uppdrag genom att ge tid eller pengar. De kan hitta andra som vill bidra och sporrar varandra.

För Nike innebär We-sajten en möjlighet att testa kampanjidéer eller till och med få uppslag till nya produkter.

Intressant i sig, alltså. Men allra mest fastnade jag för hur en av de ansvariga  — Laura Adams — beskriver de affärsmässiga övervägandena. Hon vill skilja på ROI (Return on Investment) och business case. Pengar, säger hon, är ibland ett allt för trubbigt instrument.

Vad ett business case handlar om är att kunna visa att det vi gör är viktigt för Nike. Om vi gör något som leder till sådant som vi vet är viktigt för Nike är det förmodligen också lönsamt för Nike, även om vi inte kan sätta siffror på det eller mäta det.

För CSR i Praktiken förklarar Adams också vad det grundläggande business caset för We-portalen är.

Vi vill koppla ihop våra anställdas engagemang med deras jobb för att på så sätt göra det möjligt för dem att ta med sig engagemanget till jobbet och låta dem be who they really are…

Adams eller Nike är givetvis inte först i världen med att starta något av detta slag utan tydliga ekonomiska mål. Men de är uppfriskande öppna med det.

Samtidigt skulle ingen, hoppas jag, rekommendera en fullständig anarki där allt kan startas utan goda skäl. Så vad är då gåtans lösning? Jag tror att vi anar den i intervjun när Adams säger ”sådant som vi vet är viktigt för Nike”. Det är ingen liten sak, om den stämmer. Att fullt ut veta vad som faktiskt betyder något för det egna företaget.

Kan du säga det om ditt företag eller din myndighet? Vissa kan, andra gömmer sig bakom visionära floskler. Men när vi känner vår kultur tillräckligt väl blir det tydligt vad vi tjänar på. Med eller utan ROI.

For the record: Jag är en stark förespråkare av ROI, mätbarhet och utvärdering generellt. Men också öppen för att bra saker har hänt utan att miniräknaren haft en susning om det…

En text från Webbrådgivaren Fredrik Wackå. Läs mer om intranät, webbstrategi och webbredaktör.

I takt med att ”alla” ska finnas på Facebook finns det också de som varit där och försvunnit. Eller egentligen aldrig varit där på riktigt. Novo Nordisk är ett exempel.

Novos fanside er et skræmmende eksempel på en hovedløs ”selvfølgelig skal vi da være på Facebook”-tankegang. Dødssygt, men dog sjovt, at man under ‘anmeldelser’ finder denne afsindigt begejstrede eller muligvis dybt selvironiske besked: ”What a great idea to have created a profile for Novo Nordisk on Facebook. Whoever did that, you’re a genius. Thanks.”

Kommunikationsforum är danskt och följaktligen koncentrerar de sig på danska företag. Men finns det en svensk företagskyrkogård på Facebook också?

En text från Webbrådgivaren Fredrik Wackå. Läs mer om intranät, webbstrategi och webbredaktör.

BT (tidigare British Telecom) har lagt fast sina rutiner och den intranätansvarige Mark Morrell delar med sig av deras slutsatser. För det formella, traditionella intranätinnehållet är det inga nyheter. De jobbar med ett automatiskt system som hanterar varning och, om det behövs, arkivering.

We have a tool which checks content every day and informs publishers 4 weeks before the review date expires to review and update or remove the content. Failure to do this results in the content being removed and if no action still taken automatically deleted.

Det intressanta är att de valt en liknande väg också för det användarskapade innehållet, vilket på BT handlar om både wikis och bloggar. Och man låter medarbetarna ta gemensamt ansvar.

After 12 months, content will be flagged ‘amber’ indicating that it is approaching the review stage in its lifecycle. Any member of the user community can revert the content back (min markering) to the ‘active phase’ for a further 12 months if it is still being used, is still relevant and is up-to-date.

Under tiden då ”trafikljuset” är gult kan medarbetare bekräfta att innehållet är relevant och uppdaterat. Händer inget under dessa 30 dagar slår signalen om till rött. Då finns fortfarande möjlighet att ge innehållet 12 nya månader men om ingen gör det raderas det efter ytterligare 30 dagar.

En av de stora upplevda farorna med användarskapat innehåll är just volymen. Hur ska den hanteras? Kommer våra intranät att svämma över inom några år med irrelevanta bloggposter och bortglömda wiki-artiklar? Innehåll som i så fall skulle skapa en ännu värre mardrömssituation för exempelvis effektivt sök.

BT har valt en logisk lösning. Bara det faktum att de har en tydlig process är bra — och att de ger medarbetarna både makten och ansvaret är snyggt.

Sen kan vi (som tror på värdet av allas kunskap) bara hoppas att det funkar. Hur väl arkivering/radering sköts brukar vara ett avslöjande test på publicistiska modeller i allmänhet. Det blir det också för innehåll som användarna skapar.

En text från Webbrådgivaren Fredrik Wackå. Läs mer om intranät, webbstrategi och webbredaktör.