Skillnaden mellan det svenska och brasilianska kulturdepartementet oroar. Ser vi skillnaden mellan dels ett piggt och vaket land, dels ett land som i fornstora dagar var en framträdande webbnation men som nu stagnerat?

  • Jag talar inte om de rent visuella skillnaderna (även om en webbplats är stel och formell, en är inbjudande och mänsklig).
  • Jag talar inte heller om tekniken (även om den brasilianska webbplatsen drivs på en plattform som ger rika möjligheter).
  • Jag talar faktiskt inte heller om innehåll (för det ena språket förstår jag inte).

Nej, jag talar om nyfikenhet och mod. Nyfikenheten på de möjligheter som webben och människors användning av den ger oss i dag samt modet att prova dem.

Där Kulturdepartementet berättar om remisser bjuder Ministério da Cultura in människor att kommentera. Kulturdepartementet har fotografier från toppen av hierarkin, Ministério da Cultura visar (vågad tanke…) upp kultur. Där Sverige lyfter ”ansvarsområden” kör Brasilien taggar.

Va!? Vi vinner ju alla priser

Visst, Farfar och andra är jätteduktiga på reklamkampanjer. För Heineken och sådana globala aktörer. Men det är i vardagen det avgörs. Det är hur det egna landstinget eller det halvkända börsbolaget använder nätet som räknas. Det är den miljön som bildar utgångspunkt för den fortsatta utvecklingen.

Och där är skillnaden mellan Kulturdepartementet och Ministério da Cultura allt för talande.

Innovation? Öppenhet? Drivande? Sverige? Long gone.

När vi vet om vi halkat efter hinner vi inte ifatt

Självklart överdriver jag. Det är nästan oseriöst att dra de slutsatser jag drar av ett exempel (fast skulle inte jämförelsen Sony Ericsson vs. Nokia leda i samma riktning?). Vem vet, den som förstår portugisiska kanske kan berätta att Ministério da Cultura har värsta ”von-oben”-tilltalet.

Men den dag det blir alldeles uppenbart och vetenskapligt belagt att svensk webbutveckling halkat efter är det för sent att göra något åt det, misstänker jag.