Det rör på sig kring den fransk-tyska sökmotorn Quaero. Neville har en bra genomgång av den senaste utvecklingen. Hela diskussionen kring Quaero är intressant, inte minst ur ett politisk-kulturellt perspektiv. I korta ordalag handlar det om att Frankrike, och efter dem Tyskland, skräms av Googles dominans på nätet. Därför vill de skapa ett alternativ som i teorin ska behandla Europa, europeiska företag och det europeiska kulturarvet bättre.
President Chirac brukar jag väl inte känna något djupare släktskap med, men jag har förståelse för hans olustkänslor inför Google. Tyvärr tror jag att projektet är dömt att misslyckas. Trovärdigheten kommer alltid att ifrågasättas hos en sökmotor som skapats av uttalat politiska skäl. Vi använder sökmotorer för att hitta den bästa tänkbara informationen. Själva misstanken att informationen är tillrättalagd räcker för att många, tror jag, ska välja bort Quaero.
Vad diskussionen om en europeisk sökmotor döljer är de verkligt viktiga frågorna. Varför är Google överhuvudtaget amerikanskt och inte ryskt (en av grundarna är född i Moskva), franskt eller svenskt? Varför kan webben ”uppfinnas” vid European Organization for Nuclear Research, i ett som en ironisk poäng delvis fransktalade land, men sedan utvecklas av amerikanska företag som Amazon, Google, E-bay, Microsoft och Sun?
Frankrike, exempelvis, hoppade ju på internettåget mycket sent. Delvis var det ett resultat av att franska statsägda företag i det längsta höll fast vid Minitel.
Jag gillar inte heller Google. Men låt oss inse att nästa Google skapas just nu. Någonstans sitter en ung kille/tjej och har en idé som bara han/hon fattar. Omgivningen betraktar antagligen personen som rätt skum, men om 20 år har idén grundat ett av världens största företag. Frågan Chirac m.fl. borde ställa sig är inte ”hur slåss vi mot Google” utan ”hur ser vi till att idéer uppstår, utvecklas och kommersialiseras i Europa”.